För en vecka sedan var det dags för det omtalade högskoleprovet. Efter att ha gjort de svenska/engelska övningsproven några veckor tidigare så kändes det som att det var dags att fokusera på matematiken som jag var mest orolig för. Som tur är så kunde jag låna Alexanders gamla matematikböcker från skolan och plugga på. Som vanligt var jag ute i sista minuten (en vecka innan) och kände direkt att jag inte skulle ha skjutit så mycket på det som jag hade gjort. 

Man kan väl säga att jag hade fem dagar på mig att göra klart hela matematik A och det kändes som att det var lite tajt med tid och att jag lika gärna kunde skita i det. Alternativt att jag skulle få klunka kaffe som en galning, leva som en zombie och sova först när högskoleprovet var gjort. Jag pluggade i snitt 10timmar per dag i två dagars tid innan hela boken var klar och det var mycket lättare än vad jag trodde. Jag hade ju trots allt redan gjort all matematik när jag gick i skolan för några år sedan så det var mest att friska upp minnet igen och repetera.

Sedan var det dags för att testa att göra övningsproven på tid och vad ska man säga?.. Det var mycket svårare än jag trodde! I snitt får du 1minut och 16sekunder på varje fråga så det gäller att vara snabb! Du har inte tid att göra komplexa uträkningar med tio tusen olika formler utan allt handlar lite om att förenkla och avrunda. Någonting som jag har svårt med då jag gärna gör allt EXAKT, med exakta tal och perfekta uträkningar. 

Sedan kom lördagen. Dags för högskoleprov. Klockan sex på morgonen steg en trött och nervös Denise klev upp ur sängen. Inte alls redo för vad dagen hade att "erbjuda". Fick skjuts till platsen för högskoleprovet och där stod jag bland 200 andra människor som också skulle pröva sin lycka. Alla andra hade såklart någon vän med sig eller var iallafall bekant med någon annan som också skulle göra provet. Lite skillnad från när sambon och mina vänner i Örebro skulle göra provet för några år sedan då de kände halva gänget som också skulle göra provet. Lite stöd är ju trevligt. Men som sagt, jag och 200 andra skåningar som alla redan kände varann, typ..

Inför första passet sa provläraren att vi som var där hade en väldigt jobbig/hård dag framför oss medan han själv hade en väldigt tråkig dag framför sig. Det stämde! Första passet började klockan halv nio och jag hade lust att strypa mig själv när det första provet las på mitt bort - Matematik! Jippi, eller inte.. tänkte jag. Efter halva första provpassets gång insåg jag att ingenting jag hade pluggat på kom med på provet och att jag var en dum tidsoptimist. Sista fyra frågorna fick jag gissa på för tiden rann ut. 

Sedan var det rast. Jag ringde sambon och klagade på hur svårt det var och hur kort tid man hade på sig. Hoppades innerligt att nästa provpass skulle vara Svenska/Engelska så jag kunde bli lite motiverad.

Andra provpasset, men nu visste jag ju någorlunda vad jag hade att vänta mig och hur det kändes med tiden samt hur jag skulle lägga upp studietekniken. Svenska, snälla.. Men nej. Matematik IGEN! Denna gång var provet dock lättare än det första matematikprovet. 

De andra provpassen följde ordningen: Svenska/Engelska, Matematik, Svenska/Engelska och när alla provpass var avklarade klockan halv fem så ville jag inget annat än att åka hem och andas lite.

För att sammanfatta lite: Provet var SVÅRT! Tiden man har på sig på varje provpass är KORT! Avrunda, förenkla och hoppa över en fråga om det tar för lång tid för att sedan gå tillbaka till den!

Jag hoppas på att få 0,90. Det är ungefär vad jag tror att jag kan få ens. Får jag längre än så kommer jag boka in mig på högskoleprovet i höst också. Maria som har gjort provet två gånger tidigare sa till mig att man kan räkna första gången som en provomgång. Nervositeten och att man inte har en aning om vad som väntar gör att man inte får lika högt resultat som man borde få. Andra gången man gör högskoleprovet går det lättare just för att man vet vad man har att vänta sig och därför inte är lika nervös. 

Det tar fyra veckor att ta fram normeringstabellerna och därefter omvandla ditt resultat till poäng. Så tre veckor kvar innan provsvaren och jag håller tummarna för att åtminstone få 0,90 så att jag inte känner mig helt usel..

Jag är iallafall nöjd att jag trots min sociala fobi (som blivit mycket bättre!) tog mig dit och gjorde provet som jag i så många år skjutit på. Kan jag så kan alla försöka!

Den 4:e september lämnade vi Örebro utan att veta när, eller om, vi skulle komma tillbaka igen. Vi packade två stora väskor med kläder och hygienartiklar som vi kunde tänkas behöva om vi skulle stanna en längre stund. Den 5:e september hade Daniel sin arbetsintervju och senare samma dag fick vi beskedet att han fått jobbet. Jahapp, då blev det dags att ringa runt till familj & vänner för att berätta den goda, eller tråkiga, nyheten (beroende på hur man väljer att se det). Det skar i mitt hjärta när jag ringde mamma och hur töntigt det än må låta så var inte tårarna långt borta när jag berättade att vi skulle flytta, mamma kände nog likadant.

Jag minns knappt hur jag reagerade när vi fick beskedet att Daniel fick jobbet och att vi skulle flytta hit. Jag blev nog både otroligt glad och otroligt ledsen på samma gång. Jag glädjes över Daniel som äntligen efter flera månader som arbetslös fått ett jobb där vi tror att han kommer trivas, men samtidigt så ledsen för att jag skulle tvingas bo så långt ifrån min familj. Som jag skrev i det förra inlägget så är jag otroligt familjekär. Jag vet inte vart jag skulle varit idag utan min familjs stöd och hjälp i svåra stunder.

Nu har vi varit boende i Helsingborg i lite mer än en månad. De två ovannämnda stora väskorna med kläder har inte riktigt räckt till. Daniel har nästan inga stumpor och packade endast med sig två par långärmade tröjor, jag har väl lite mer än så iallafall men vintern börjar närma sig och alla våra vinterkläder och vinterskor ligger kvar i kartonger i Örebro. Som tur är har vi Daniel's snälla familjemedlemmar här nere som hjälper oss med vinterjackor tills jag åker ner till Örebro i november och hämtar våra.

På ett sätt känns det som en evighet sedan vi kom hit men samtidigt har jag nog inte riktigt insett det ännu. Förmodligen kommer det väl sjunka in på riktigt när jag åker tillbaks till Örebro på besök i november då jag ser mitt gamla sovrum hos mamma nerpackat och uttömt. Mamma berättade för några veckor sedan att hon höll på att packa ner mina tillhörigheter i lådor och att det gjorde ont, att hon knappt sovit på hela natten. Gud så mycket jag saknar henne och min familj!