Den 4:e september lämnade vi Örebro utan att veta när, eller om, vi skulle komma tillbaka igen. Vi packade två stora väskor med kläder och hygienartiklar som vi kunde tänkas behöva om vi skulle stanna en längre stund. Den 5:e september hade Daniel sin arbetsintervju och senare samma dag fick vi beskedet att han fått jobbet. Jahapp, då blev det dags att ringa runt till familj & vänner för att berätta den goda, eller tråkiga, nyheten (beroende på hur man väljer att se det). Det skar i mitt hjärta när jag ringde mamma och hur töntigt det än må låta så var inte tårarna långt borta när jag berättade att vi skulle flytta, mamma kände nog likadant.

Jag minns knappt hur jag reagerade när vi fick beskedet att Daniel fick jobbet och att vi skulle flytta hit. Jag blev nog både otroligt glad och otroligt ledsen på samma gång. Jag glädjes över Daniel som äntligen efter flera månader som arbetslös fått ett jobb där vi tror att han kommer trivas, men samtidigt så ledsen för att jag skulle tvingas bo så långt ifrån min familj. Som jag skrev i det förra inlägget så är jag otroligt familjekär. Jag vet inte vart jag skulle varit idag utan min familjs stöd och hjälp i svåra stunder.

Nu har vi varit boende i Helsingborg i lite mer än en månad. De två ovannämnda stora väskorna med kläder har inte riktigt räckt till. Daniel har nästan inga stumpor och packade endast med sig två par långärmade tröjor, jag har väl lite mer än så iallafall men vintern börjar närma sig och alla våra vinterkläder och vinterskor ligger kvar i kartonger i Örebro. Som tur är har vi Daniel's snälla familjemedlemmar här nere som hjälper oss med vinterjackor tills jag åker ner till Örebro i november och hämtar våra.

På ett sätt känns det som en evighet sedan vi kom hit men samtidigt har jag nog inte riktigt insett det ännu. Förmodligen kommer det väl sjunka in på riktigt när jag åker tillbaks till Örebro på besök i november då jag ser mitt gamla sovrum hos mamma nerpackat och uttömt. Mamma berättade för några veckor sedan att hon höll på att packa ner mina tillhörigheter i lådor och att det gjorde ont, att hon knappt sovit på hela natten. Gud så mycket jag saknar henne och min familj!

Hej allihop och välkomna till min nya blogg!

Mitt namn är Denise, jag är en väldigt tankspridd, familjekär och kärleksfull tjej på 20år som precis flyttat till Helsingborg tillsammans med min fästman/sambo.

Jag startade den här bloggen för att kunna skriva av mig om hur det känns att flytta 45mil ifrån min familj, alla mina vänner, släktingar, den stad jag bott i hela mitt liv och hur det känns att börja om livet på nytt i en helt ”ny” stad. Jag startade även bloggen för att min familj, mina vänner och mina kära där hemma ska kunna läsa vad jag gör på dagarna och hur det går för mig.

Jag är en riktig familjekär person, familjen är det absolut viktigaste i mitt liv och jag värdesätter dem över allt annat. Jag har alltid valt en lugn familjekväll framför utekvällar och hemmet har alltid, alltid varit min trygga plats när saker runtomkring har gått snett och jag har kämpat med ångestattacker och depressioner. Därför kom det kanske som en chock för mina vänner och min familj när beslutet kom att vi skulle flytta från lilla Örebro över 45mil bort ner till Helsingborg i Skåne. Jag tror inte att många trodde att jag skulle klara/vilja flytta så långt bort ifrån min familj och ärligt talat så var det inget enkelt beslut att ta.

Hade det inte varit för min underbara fästman hade jag aldrig ens vigt en tanke på att flytta så långt bort från mina nära&kära. Min fästman flyttade ifrån Helsingborg för fyra år sedan för att bo med mig i Örebro och när valet nu kom att flytta till Helsingborg (pga arbete) så kände jag att det var min tur att göra detsamma för honom.

Vi hade pratat om en flytt tidigare, min fästman och jag, men jag var alltid väldigt tveksam till att flytta så långt bort. Jag tänkte på min ångest och hur jag skulle klara av att vara så långt ifrån familjen och min trygga punkt. Hur skulle det gå att flytta till en helt ny plats där jag knappt känner någon (förutom min fästmans familj) och hur skulle jag klara av att inte kunna träffa min familj när jag vill, har lust och behöver? Visst, det finns ju en telefon, tänker många, men ett telefonsamtal kanske inte alltid räcker.

Sen kom en dag då vi insåg att vi behövde förändring. Relationer mellan familjemedlemmar började sakta försämras och saker funkade inte riktigt. Varken jag eller sambon hittade jobb och då kom ett erbjudande om arbete i Helsingborg. Efter att ha pratat av mig med min älskade mamma kom vi fram till att det bästa kanske vore att flytta, börja om på nytt och börja stå på egna ben igen. Jag tror att det var nödvändigt för mig att få höra från min mamma och familj att de vet att jag inte valde mellan dem och min fästman, att de vet hur mycket jag älskar dem och kommer sakna dem, för att flytten skulle kunna bli möjlig för mig. Trots allt så är det alltid till min mamma jag vänder mig när jag behöver råd och stöd.

Jag tänker på min familj hemma i Örebro dagligen och jag saknar dem så mycket att det gör ont i hjärtat. Men jag tror att jag behövde detta, jag behövde lämna min trygga punkt och ge mig ut och se vad livet har att erbjuda.♥