Hej allihop och välkomna till min nya blogg!

Mitt namn är Denise, jag är en väldigt tankspridd, familjekär och kärleksfull tjej på 20år som precis flyttat till Helsingborg tillsammans med min fästman/sambo.

Jag startade den här bloggen för att kunna skriva av mig om hur det känns att flytta 45mil ifrån min familj, alla mina vänner, släktingar, den stad jag bott i hela mitt liv och hur det känns att börja om livet på nytt i en helt ”ny” stad. Jag startade även bloggen för att min familj, mina vänner och mina kära där hemma ska kunna läsa vad jag gör på dagarna och hur det går för mig.

Jag är en riktig familjekär person, familjen är det absolut viktigaste i mitt liv och jag värdesätter dem över allt annat. Jag har alltid valt en lugn familjekväll framför utekvällar och hemmet har alltid, alltid varit min trygga plats när saker runtomkring har gått snett och jag har kämpat med ångestattacker och depressioner. Därför kom det kanske som en chock för mina vänner och min familj när beslutet kom att vi skulle flytta från lilla Örebro över 45mil bort ner till Helsingborg i Skåne. Jag tror inte att många trodde att jag skulle klara/vilja flytta så långt bort ifrån min familj och ärligt talat så var det inget enkelt beslut att ta.

Hade det inte varit för min underbara fästman hade jag aldrig ens vigt en tanke på att flytta så långt bort från mina nära&kära. Min fästman flyttade ifrån Helsingborg för fyra år sedan för att bo med mig i Örebro och när valet nu kom att flytta till Helsingborg (pga arbete) så kände jag att det var min tur att göra detsamma för honom.

Vi hade pratat om en flytt tidigare, min fästman och jag, men jag var alltid väldigt tveksam till att flytta så långt bort. Jag tänkte på min ångest och hur jag skulle klara av att vara så långt ifrån familjen och min trygga punkt. Hur skulle det gå att flytta till en helt ny plats där jag knappt känner någon (förutom min fästmans familj) och hur skulle jag klara av att inte kunna träffa min familj när jag vill, har lust och behöver? Visst, det finns ju en telefon, tänker många, men ett telefonsamtal kanske inte alltid räcker.

Sen kom en dag då vi insåg att vi behövde förändring. Relationer mellan familjemedlemmar började sakta försämras och saker funkade inte riktigt. Varken jag eller sambon hittade jobb och då kom ett erbjudande om arbete i Helsingborg. Efter att ha pratat av mig med min älskade mamma kom vi fram till att det bästa kanske vore att flytta, börja om på nytt och börja stå på egna ben igen. Jag tror att det var nödvändigt för mig att få höra från min mamma och familj att de vet att jag inte valde mellan dem och min fästman, att de vet hur mycket jag älskar dem och kommer sakna dem, för att flytten skulle kunna bli möjlig för mig. Trots allt så är det alltid till min mamma jag vänder mig när jag behöver råd och stöd.

Jag tänker på min familj hemma i Örebro dagligen och jag saknar dem så mycket att det gör ont i hjärtat. Men jag tror att jag behövde detta, jag behövde lämna min trygga punkt och ge mig ut och se vad livet har att erbjuda.♥